Satt och filosoferade en stund nu i veckan, kring temat ”jag är där jag en gång drömt om att vara”.
Jag tänkte på hur mina hästar oftast dyker ner i grimman, och minns tillbaka på tiden då det inte var säkert att jag skulle få tag på hästen i hagen. Hur jag varje dag pratar med mina hästar, hur självklart det är för mig. Och minns tillbaka på alla gånger jag varit arg, ledsen och besviken över att varken kunna förstå eller göra mig förstådd.
Senaste promenaden med Russel, då jag bara kunna tänka på hans bog för att påminna honom om att mjukna i den. Senaste promenaderna med Ásta, då hon dels varit lekfull och ivrig, men också varit en fantastisk lärare för mig. Promenaderna med Beauty då hon blir allt lugnare och tryggare. Hur vi äntligen kan gå på grus och asfalt utan explosioner.
Och jag tänker på att jag äntligen har en godkänd hästverksamhet och alla möjligheter det öppnar upp för🙏❤️
